Jag minns inte att jag var så förtjust i Tove Janssons mumin-böcker när jag var i ”rätt” ålder för dem (och de där mörka bilderböckerna tyckte jag mest var skrämmande), men hon skriver ju helt fantastiskt.
I kväll fastnade jag i den sista av dem, ”Sent i november”. Det är absolut inte en barnbok, som man kunde tro… Vacker, lite melankolisk sådär, och med många fantastiska formuleringar, men ändå ett väldigt enkelt och rent språk.
Om, tycker jag. Mycket.
Synd att jag var tvungen att överge boken efter halva; måste snarast skaffa fram en egen och läsa färdigt.