Av bibliotektekniska skäl tvingades jag göra ett avbrott mellan del 1 och del 2 av Collins ”Månstenen”, så då passade jag på att läsa Poes ”Morden på Rue Morgue” – ”den första detektivhistorien” (nå, det kan säkert diskuteras länge och väl).
Egentligen bara en novell, men i det här fallen en liten nätt bok på ca 50 sidor (och hårda bibliotekspärmar! )
Ett slutna-rummet-mysterium, en skarpögd iakttagande huvudperson, och en imponerad berättare.
Jag har för mig att det var mitt intryck också när jag läste den; en berättare som likt Dr Watson berättar om en detektiv som han är djupt imponerad av, i en kriminalgåta där berättaren är förundrad över brottet, lösningen och inte minst den som löser gåtan.
Morden på Rue Morgue är helt fantastiskt tycker jag, på sitt alldels enkla och snurrade vis! Men visst måste det vara grunden för Conan Doyle och hans Sherlock?
Slående likt. Det finns ju till och med en liten Doktor Watson.
Jodå, den fantastiskt långsökta lösningen, och scenen när Hjälten läser Berättarens tankar (vilket givetvis imponerarar på och förundrar (kan man säga så? ) berättaren, hade ju platsat i valfri Holmes-historia.