Det osynliga barnet sysselsatte mig en tågresa nyligen. Nio Tove Janssonska noveller, var och en med en figur ur muminvärlden som huvudperson (hm. Person? Nå. ).
Vacker, lite melankolisk sådär på vanligt muminvis, och med många kluriga formuleringar. Favoriten just nu är nog ”Hemulen som älskade tystnad”. (”Det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt.”).
Ja, de finurliga formuleringarna är en stor behållning när man läser Mumin. Det finns många sanningar bland dem!