Bokhyllning

Undrar just hur en bok som presenteras med orden

Gillar du författare som Jens Lapidus, Stephen King och H.P. Lovecraft? Då är det här boken för dig!

är? Schizofrent splittrad i stilen?

Nå, som vanligt finns det väl ett sätt att ta reda på det

Är det bara som jag inbillar mig, eller består hela bokblogg-världen av lärare, litt.vet-studerande och en och annan bibliotekare?

Nån som gör nåt annat?

En intressant artikel om Kvalitet och Skräp i litteraturen från Helsingborgs dagblad.

Jag gillar konstaterandet att “Goda böcker var som grönsaker, dåliga som geléhallon. Liknelsen haltade. Vilken författare satte sig ner för att skriva en jävla kålrot?”

Jag läser gärna “skräpböcker” också, men inte dåliga böcker. Det finns en viktig skillnad, och artikeln ger en hel del tankar i frågan, även om jag fortfarande inte är helt säker på skillnaden. “Det märker man väl när man läser dem” är vad jag själv brukar komma fram till.

Hur ser du på det?

Varför verkar somliga tycka att det är så konstigt att läsa en bok mer än en gång? (”Varför ska du ha spara på den där boken, den har du ju läst?” )

Jag menar, så brukar man inte säga om musik (”bra låt, då har jag hört den och behöver inte lyssna igen”) eller filmer (det vore köpfilmens slutliga död!)?

Bara att bläddra igen i en bok man läst och tyckte om, utan att läsa om den rad för rad från sidan ett, är ju också en läsupplevelse.

Vad hände med det fina gamla 80-talsteveprogrammet (nå, det började tydligen sändas redan 1976, men det minns inte jag Boktipset?

Här är en artikel om mannen bakom det (och man kan även få reda på vad som hände med den färgstarka soffan, som tillsammans med den ninna-ninna-nynnande signaturmelodin har fastnat i skallen på alla som var i rätt ålder för barnprogram då).

Vad är det som luktar av gamla böcker egentligen?

Nu menar jag inte väl inrökta böcker, eller mögliga källarfynd, utan den där lukten av, tja, gammalt papper helt enkelt, som finns i antikvariat och de mörkare hörnen av äldre bibliotek.

Papper? Det luktar ju inget när det är nytt. Nya böcker luktar möjligen av trycket.

Jag fick tag i ännu en av Jeeves-böckerna idag (”Tack, Jeeves!“).

…är ju så viktiga.

I alla fall om de är bra; jag har aldrig hört talas om nån som länge och väl diskuterat dåliga inledningar (det skulle väl möjligen vara Snobbens eviga “Det var en mörk och stormig natt” då).

Av en slump (som så ofta därute på nätet) snubblade jag på sidan “Ideer som fastnar“, med ett antal fiktiva bokinledningar; försök att börja något det inte finns och aldrig (väl?) kommer att finnas en fortsättning eller ett slut på. Märkligt fascinerande.

Jag ska skriva mer om det här, och om “riktiga” inledningar, i ett senare inlägg. Men då blir jag förmodligen tvungen att läsa Moby Dick först.

Vad är det med Douglas Adams böcker som gör att folk som gillar dem gillar dem så mycket, läser om dem och mer eller mindre lär sig dem utantill? (Det krävs inget pluggande, jag lovar)

Häromdagen satt jag och två kollegor på lunchen och citerade det ena efter det andra stycket. Kanske inte ordagrannt rätt, men… Det var flera år sedan någon av oss läste dem, och jag lovar att på det där viset fastnar inte ens det jag läste i förra veckan (jag har ett rätt rörigt minne…)

Och, om du inte läst dem. Gör genast!

Titta på böckerna i din bokhylla. Om de är svenska, engelska eller amerikanska läser du  titeln på bokryggen uppifrån och ner, eller hur?

Det sägs att tyska och österrikiska böcker har ryggtiteln nerifrån och upp, det vill säga att ryggtexten är uppochner när boken ligger på ett bord med framsidan uppåt.

Undrar varför?

Just som jag funderade på det här med att sätta ihop och låta göra en liten fotobok (bilder i en mapp på datorn är bara obetydligt roligare än bilder i en skokartong), så dök det upp ett litet test av olika tillverkare på gp.se. Ett tecken?

Resultat av det testet var väl  inte så uppmuntrande om man är lite kräsen med resultatet (och varför skulle man inte vara det?), men det måste väl finnas fler labb som gör sånt här.

Jag letar vidare ett tag tror jag, under tiden kan jag fundera på vilka bilder jag vill använda.

Det måste väl finnas ett svenskt uttryck för dem också?

Jag tänker alltså på såna där tunga påkostade “blädderböcker” som man inte direkt läser, men gärna har liggande framme och tittar i; oftast med väldigt mycket bilder i förhållande till text?

Heter de nåt, eller måste jag låta bli att prata om dem?

..författaren X och vill hitta andra författare som skriver i samma stil?

Jag har för mig att jag sett en sida ute på interwebben där man skriver in ett författarnamn, och så visualiseras “samma stil” i form av nån slags nätverk eller moln av andra författare “i närheten” av denna.

Vag beskrivning, jag vet, men ändå - hjälp att återfinna denna mottages med tacksamhet.